Det har gått ett tag sedan december 2014 nu, men månaden är fortfarande ett kärt minne för den lilla krets som ibland kallas den svenska kulturvärlden. Denna krets är inte stor, alla känner alla, mer eller mindre. Och ibland kallas den här cirkeln för en ankdamm, och inte utan anledning.
I en ankdamm simmar man lugnt, och helst vill man förbli ostörd, det tjattras mycket och då och då kan man observera en liten maktkamp mellan alfaankor. Och det säger sig självt att vissa ankor inte gillar andra ankor. Så är det i alla ankdammar.
Men det händer att det blir oroligt i ankdammen och ankorna förenar sig alltid mot en yttre fiende. En yttre fiende som dock också är den som matar dammen. Dammen är i själva verket inte ett autonomt eller självförsörjande ekosystem. Även om ankorna själva formar sin miljö med mycket kreativitet, behöver de i slutändan extern försörjning.
Något i den stilen skedde i december 2014, när den borgerliga oppositionen (med hjälp av det högerextrema partiet Sverigedemokraterna) tvingade den socialdemokratiska minoritetsregeringen att agera på sin kulturbudget. Det innebar att det statliga stödet till kulturtidskrifter skars ned drastiskt. Nästan 80 procent av det totala stödet skulle bort, från ca 19 till 4 miljoner svenska kronor. En mycket liten post i den totala budgeten, men en enorm förändring för tidskrifterna.
Förslaget var ett slag i ansiktet för många. Och inte mindre än en potentiell utlösare av en existentiell kris för kulturtidskrifterna. Att de skulle försvinna var i december 2014 ingen överdriven farhåga. Ett hundratal kulturtidskrifter får statligt stöd i Sverige; från litteraturtidskrifter till musiktidskrifter och tidskrifter för minoritetskulturer. Med sådan drastisk nedskärning av stödet hotades många av konkurs.
Mobiliseringen mot förslaget började i ankdammen. Det drällde av arga artiklar, personliga vittnesmål om kulturtidskrifternas nödvändighet, petitioner och protester framför riksdagen. Och visst var kulturankorna framgångsrika. Trycket blev så massivt att de borgerliga kulturpolitikerna tvingades till reträtt. Förslaget ändrades och stödet till kulturtidskrifterna förblev oförändrat. En ovanlig seger för den oberoende kulturen i ingenjörs- och eventlandet Sverige.
Många läsare från Tyskland1 frågar sig säkert: Vad är det här för statligt stöd? Och varför stöds just kulturtidskrifter? Närmare bestämt handlar det om ett så kallat ”produktionsstöd till kulturtidskrifter”, som enligt det svenska Kulturrådet är ett bidragsprogram som
"ska främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivningen av kulturtidskrifter. Det ska också främja spridning och läsning av kulturtidskrifter. Kulturtidskrift betyder i det här sammanhanget en tidskrift som kommer ut regelbundet flera gånger per år och har ett innehåll som vänder sig till en allmän publik med kulturdebatt i vid mening eller ger utrymme för analys och presentation inom kultur och konstarter."
Pengar delas ut varje år. År 2022 var det dryga 25 miljoner kronor. En oberoende referensgrupp bestående av journalister, författare, kritiker, forskare och bibliotekarier granskar ansökningarna och tar fram ett förslag. Därefter fattar kulturrådet beslut.
Jämställdhet beaktas i utvärderingen, liksom ekonomiska behov och beräknad inkomst. Innehållet uppmärksammas, liksom teknisk och redaktionell kvalitet, språkbruk och eventuella översättningars kvalitet, liksom design och bilder. Men kvaliteten på innehållet mäts också under olika aspekter: Innovation, angelägenhetsgrad, tillförlitlighet, aktualitet, analys och djup, attraktivitet och källkritik. Ytterligare kriterier: Vilka är tidningens unika försäljningsargument? Publiceras där originaltexter och unikt material?
Man ser ganska snabbt att ”kvalitet” är ett nyckelord. Begreppet kritiseras emellanåt för att vara otydligt och subjektivt, kanske till och med odemokratiskt. Begreppet öppnar dörren för godtycke, sägs det: Vem får pengar och hur mycket får den eller den personen, och varför är det så? I Sverige finns ett hierarkiskt stöd, där de viktigaste tidskrifterna får mycket mer än de mindre viktiga. Vissa efterlyser därför också ett generellt stöd för yttrandefriheten, som inte skall vara selektiv och där staten inte ska ha möjlighet att förfördela tidskrifter som torgför åsikter som staten kan anse som oacceptabla eller oönskade.
Visst är sådan institutionskritik och löpande diskussion om urval, liksom debatt om vad som menas med ”kvalitet” här, alltid nödvändig. Men dessa diskussioner är, eller bör vara, en del av en fungerande offentlig sfär. Den svenske kritikern Ulf Eriksson argumenterade övertygande mot ett sådant generellt stöd i en rapport om ”tidskriftsstriden” i december 2014. Genom att ”avveckla ett selektivt stöd riskerar man dessutom att beröva kvalitetsdiskussionen viktiga incitamet”, skrev Eriksson. Det selektiva stödet tvingar så att säga fram en debatt om kvalitet, det tvingar att man tar det som skrivs på allvar.
Andra tycker att stödet borde roteras oftare, att olika aktörer borde få olika bidrag varje år. Att bidragen så att säga ska vara roterande. De glömmer, eller ignorerar, att tidskriftsredaktörer inte är varuautomater där man stoppar in pengar och får ut kritik. De består av arbetande människor som knyter kontakter, bygger nätverk och tar ställning, vilket i slutändan skapar en kontinuitet som inte kan underskattas.
Det statliga stödet till svenska dagstidningar infördes redan på 1960-talet, främst på grund av en allvarlig kris på annonsmarknaden. Stödet infördes för att förhindra att enskilda politiska intressen, det vill säga center-högerintressen hos pampar och tidningsimperier, skulle bli alltför dominerande. Under den socialdemokratiska välfärdsstatens paraply skulle yttrandefrihet och mångfald skyddas. Det var avsikten då, och det är fortfarande det avsedda målet idag.
I Norge, Danmark och Finland finns liknande stödprogram för både den fria pressen och kulturtidskrifterna, med liknande motiveringar som i Sverige. I Norge är det senare betydligt högre och i Danmark betydligt lägre. I Danmark är det totala stödet till kulturtidskrifter endast ca 1.7 miljoner danska kroner. För avancerade litterära tidskrifter som Standard eller Atlas innebär detta endast 30-40 000 danska kronor per år. I Norge däremot, där befolkningen är nästan lika stor som i Danmark, är bidraget över 27 miljoner norska kronor.
I Tyskland var sådan finansiering länge tabu. Det sägs att statliga subventioner till den fria pressen är skadliga för det journalistiska oberoendet. ”Hellre insolvens, än att tidningar förlorar sitt oberoende genom bidrag”, sade en gång Mathias Döpfner, ordförande för tyska förläggarföreningen.Tydligare kan väl inte den tyska aversionen mot statliga bidrag, som delvis kan förklaras av historiska omständigheter, formuleras.
Inte ens de små kulturtidskrifterna tas om hand av staten, på sin höjd av delstaterna, som ibland ger bidrag till särskilda projekt eller utgifter. Men kontinuiteten garanteras av bärkraftiga institutioner som Literarische Colloquium Berlin (Sprache im technischen Zeitalter), Akademie der Künste (Sinn und Form) eller Hamburger Institut für Sozialforschung (Mittelweg 36). Oberoende tidskrifter, som Positionen, är i hög grad utlämnade till den fria marknaden och därför beroende av frivilligt eller underbetalat arbete som utförs av redaktörer och kritiker.
Det skandinaviska finansieringsprogrammet innebär dock inte att statligt subventionerade tidskrifter badar i ett härligt överflöd eller att tidskriftsredaktörer lever i ett slags kulturlivets Schlaraffenland.
Själv har jag arbetat som oavlönad redaktör på den norska eller panskandinaviska tidskriften Vagant sedan 2015. Där ser det ut som på nästan alla, eller jag skulle till och med säga alla, tidskriftsredaktioner i Skandinavien. Möjligen finns det en fast anställd eller två deltidsanställda. Men de flesta som jobbat med tidskrifter arbetar utan lön. Med stöd av statliga medel kan Vagant betala sina kritiker och skribenter mer eller mindre adekvat – till och med enligt riktlinjerna från det norska kritikerförbundet (en annan fantastisk uppfinning), vilket betyder att de betalar mer än vad stora tyska tidningar arvoderar sina frilansare.
I Finland, som har ett stort antal svenskspråkiga tidskrifter i förhållande till sin lilla svenskspråkiga minoritet, finns det ett intressant initiativ för att främja kritik i svenskspråkiga tidskrifter, utöver extern finansiering från ett kulturråd. Kritikerbyrån är en organisation som betalar sina medlemmar en avgift för varje avtalad recension. Beloppet bestäms mekaniskt enligt en fallande procentskala, där de som arvoderats minst får en högre procentsats och de som arvoderats mest får en lägre procentsats. Fram till 2022 var skalan 30-80%, det betyder att om en tidskrift betalar sin kritiker 100 euro (ett normalt arvode för en text i en mindre tidskrift), lägger Kritikerbyrån till 80 euro. Detta är inte en lön att leva på, men det är ett välkommet tillskott för de flesta författare.
I Norge och Sverige hjälper tidskrifterna varandra genom att gå samman i föreningar (även det ett typiskt skandinaviskt fenomen) som Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, i Norge Norsk Tidskriftforening, vidare har organisationerna Nätverkstan och Tekstallmenningen upprättats för att underlätta för kulturtidskrifter i frågor som distribution och prenuemerationsärenden.
Trots detta kämpar de skandinaviska kulturtidskrifterna för sin överlevnad. Detta gäller framför allt de danska tidskrifterna, där stödet är lägst. Under 2016 lades till exempel den anrika tidskriften Kritik ned efter att den stora förläggaren Gyldendal beslutat att dra sig tillbaka efter 50 år som ägare. Därmed förlorade Danmark sin viktigaste tidskrift för litteraturkritik.
Nedläggningen av tidskriften Kritik pekar på en trend i hela den skandinaviska regionen. För tio-tjugo år sedan fanns det ett antal tidskrifter vars existens säkrades av förläggare som kunde hantera röda siffror i resultaträkningen. Trenden under de senaste decennierna är dock tydlig: Förlagen gör sig av med sina tidskrifter för att de är olönsamma. Möjligen inleddes trenden 2004 när det största svenska förlaget Albert Bonnier gjorde sig av med tidskriften BLM (Bonniers Litterära Magasin). Många sa då att detta var ett stort misstag. Sanningen är att ingen annan svensk litterär tidskrift har tagit över den vakanta platsen och att det litteraturkritiska fältet har försvagats sedan dess. Idag finns det inte ett enda svenskt förlag som står bakom en tidskrift.
Även i Norge genomgår tidskrifterna just nu en stor omvälvning. Norges största förlag Cappelen Damm sade 2016 adjö till Vagant eftersom tidskriften var olönsam ”Porrförlag gör sig av med osexig tidning”, skrev den norska tidningen Morgenbladet då. 2020 meddelades att Gyldendal inte längre skulle ge ut den viktiga litterära tidskriften Vinduet på papper utan omvandla den till en digital tidskrift. 2022 gick Aschehoug skilda vägar med Samtiden. Och så fortsätter det.
Audun Lindholm, chefredaktör för Vagant sedan 2007, skrev i en kommentar i slutet av 2022 att förlagsbranschen har slutat ta ansvar för en kritisk offentlighet.I stället för att stödja oberoende och seriös kritik – som inte härrör från något kommersiellt intresse och som genomgått en professionell redigering – har de stora förlagen börjat skapa egna plattformar, specialiserade på egenreklam, där de producerar ”content”, till exempel ”fantastiska författarintervjuer” och ”spännande boktips”.
Varken i Sverige eller i Norge är konst- och kulturkritik, som sagt, ett uttryckligt krav för presstödet. Som redan nämnts ligger denna uppgift på kulturråden i båda länderna, bland annat genom att bevilja ”produktionsstöd till tidskrifter”, eller som det heter i Norge sedan nyligen: ”Tilskuddsordningen for tidsskrift og kritikk”, där alltså begreppet ”kritik” uttryckligen nämns.
Som Andreas Engström skrev i årets majnummer av Positionen (#135) blir i vår tid ”kritiken alltmer marginaliserad i dagspressen”. I kulturtidskrifterna däremot lever kritiken i högsta välmåga. Men tidskrifterna är också den viktigaste arenan för andra genrer, efter att de tagits över av de stora tidningarna, t ex essän, kortprosan, lyriken (särskilt i de litterära tidskrifterna). Tidskrifter drivs främst av nya idéer, nyfikenhet och framtidstänkande. I Vagant ser vi ofta att idéer och koncept som vi introducerat så småningom dyker upp i de stora morgontidningarna.
Tidskrifterna är spjutspetsarna, experimentfälten och plantskolorna. Det är här morgondagens kultursida skapas, ofta med mycket små medel och ett stort ideellt engagemang.
Bidrag har professionaliserat kulturtidskrifterna i Norge och Sverige. Det kan man också se på formgivningen och papperskvaliteten, som i många tidskrifter är relativt hög. Naturligtvis finns det också ett antal enklare varianter: studenttidskrifter och fanzines som odlar en punkig undergroundestetik. I Norge och Sverige är tidskrifterna dessutom ibland ganska gamla. Norska Samtiden grundades 1890, svenska Ord & Bild två år senare. De är alltså traditionsbärare och pionjärer på samma gång. Många kritiker, institutionschefer, curatorer, författare och förlagsredaktörer har börjat sin bana i kulturtidskrifter. Det är där de lär sig sitt yrke, där de kan utvecklas fritt. I det långa loppet är kulturtidskrifter oumbärliga för en levande och spännande kulturproduktion.
I Danmark är situationen lite annorlunda. Här finns det inte längre någon tidskrift som kan betraktas som en traditionsbärare. De flesta danska litterära tidskrifter görs idag i studentmiljöer och av unga talanger. Ibland når dessa unga tidskrifter vuxen ålder, till exempel Standart, som grundades 1987 av studenter och odlar främst recensionen och litteraturkritiken. Oftast är tidskrifterna dock kortlivade varelser vars hjärta slår under ett decennium eller mindre.
De skandinaviska länderna, med sina små språk, behöver statligt stöd till kulturtidskrifter för att uppnå verklig åsiktsmångfald – utan det skulle språken tystas. Och den kritiska offentligheten skulle reduceras till en bråkdel av vad den är idag – eller till och med försvinna. Även de största och starkaste tidskrifterna kan knappast överleva utan statligt stöd.
För tyska eller tyskspråkiga tidskrifter är utgångsläget på sätt och vis bättre, helt enkelt för att det finns en större grupp läsande människor. De flesta stora skandinaviska tidskrifter har en upplaga på 1000 exemplar. Enligt Wikipedia har Lettre International en upplaga på 16.000-23.000 exemplar och Blätter har över 13.000 prenumeranter. Ingen skandinavisk tidskrift kan nå så höga siffror.
Men hur är det med de mindre eller medelstora tyska kulturtidskrifterna? Hur kan de överleva eller ens existera utan en ”nordisk modell”, och vad betyder det för den demokratiska allmänheten om just den mångfald som man vill försvara, bevara och skydda från politiska influenser i praktiken begränsas?
Under lång tid var den socialdemokratiska ledstjärnan i kulturpolitiken att staten skulle motverka de negativa effekterna av kommersialiseringen inom kultursektorn med subventioner. En sådan formulering finns inte sedan länge. Men idén om att staten måste ta hand om de mindre kulturarbetarna, skydda dem och ta dem under sina vingar, finns kvar. Man kan tycka vad man vill om saken, men för en levande kritik är detta nödvändigt. Precis som det är för framväxten av en ny generation kritiker. Utan det nuvarande beståndet av skandinaviska kulturtidskrifter skulle den kritiska offentligheten kanske inte dö ut, men den skulle bli oerhört mycket fattigare. Ankdammen skulle krympa och se mycket sorgligare ut, och skulle förmodligen inte längre kunna stå emot den evigt hotande utarmningen av kulturen.
Artikeln publicerades först på tyska i Positionen #136 (augusti 2023).
Folge uns auf
